Sedan Amanda kom till världen har jag funderat allt mer på det här med familj, när det bara va jag så spelade det inte så stor roll, jag klarade mej ändå. Men jag vill verkligen inte att Amanda ska behöva uppleva ens en liten del av det jag gjort under min uppväxt pga min familj. Så hur gör man? Håller hemme borta från den sidan och försöker förklara varför eller låter man dom ta del och det blir lite som det blir men försöker?

Min pappa har visat större intresse än vad jag trodde, han ringer lite då och då, köper presenter och sätter in pengar på hennes konto. Håller det här i sig måste jag säga att jag är imponerad... Men jag vet allt för väl både vad hans missbruk och sjukdom kan ställa till med så där får man lite vara glad för det lilla så länge det varar. Men jag skulle ändå vilja ge min pappa en chans att faktiskt få försöka att vara morfar, när han aldrig lyckades vara pappa, men är samtidigt så jäkla rädd att bli besviken. Och hur förklarar man sånt för Amanda när hon blir äldre och börjar fråga men ändå för ung för att alltid förstå?

Min mamma är ett kapitel för sig, efter hjärnblödningen blev hon aldrig sig själv igen... Eller va det ett stroke hon fick? Är det nån skillnad och hur vet jag det? Jag har inte pratat med henne sedan vi va där i början på december, hon har inte ringt... Jag tror inte hon har ringt mej en endaste gång hela förra året, det har alltid varit jag. Och nu klagar hon och är sur, hon är absolut inte lätt att ha att göra med. Även fast jag vet hur hon funkar och hur man tas med henne gör det ändå ont i hjärtat och jag blir ledsen...  Hur ska jag förbereda Amanda på det? Hur ska jag förklara för henne att mormor är sjuk och kan säga och göra konstiga och ibland elaka saker?

Men det är ju mina föräldrar och det kan jag ju aldrig ändra på....

Ibland önskar jag att det bara va jag....